Nina Campioni: “Jag hamnade i förklimakteriet när jag var 39 år”

Nina Campioni, 47 är frilansande Journalist och driver två poddar: “Vattnet går” som handlar om graviditet, förlossning och föräldraskapet och “Klimaktet” som handlar om just, det Klimakteriet. Hon startade även “Ninas nuggets”, något som började som en second hand shop på Instagram och slutade med att Nina under förra året sålde bolaget som då var en fysisk butik i Mood-gallerian i Stockholm.

Idag bor Nina i Italien med sin man (ja, har är från Italien) och sina två barn plus hund, men hon har en fot, ett hus och familjens landställe kvar i Sverige.

– Just nu jobbar jag på min första skönlitterära bok, vi får se hur det blir, men det är mitt drömmål och sånt jag har tid att göra nu när jag lämnat Stockholmsstressen.

Nina har på sin blogg och på sin Instagram varit öppen med hur förklimakteriet kom in i hennes liv och vände allt mer eller mindre upp och ner. Hon var 39 år, trodde att hon var gravid men i själva verket var det början på något helt annat.

Du var 39 år när du kände att något inte stod rätt till, vilka symptom upplevde du?

– Mina första symtom var exakt samma som jag hade när jag var gravid: brösten ömmade och mensen var försenad. Det drog lite runt äggstockarna och jag kände att det var någonting som pågick. Jag gick även upp i vikt runt höfter och rumpa. Jag och min man blev så glada för vi trodde att vi skulle få ett tredje barn. Jag tog ett graviditetstest men det visade inget. Tog sedan fem till men, ingenting. Men jag trodde ändå att jag var gravid, för jag kände det i hela kroppen så jag bokade en tid hos en gynekolog. Jag tänkte att det kanske var för tidigt att se någonting på ett hemmatest.

Efter att ha gjort en undersökning sa gynekologen att det såg ut som jag inte hade några ägg alls, och att vi måste kolla min äggproduktion, och även “lite andra saker”… Hon sa dock inte att jag kunde vara i förklimakteriet, utan mer ‘du är inte gravid men vi måste ta lite andra tester’.

Mitt i besvikelsen över att jag inte var med barn började jag nu oroa mig för att jag var sjuk. Det fanns inte på min karta att det kunde vara klimakteriet, istället tänkte jag att jag hade cancer i äggstockarna.

När fick du veta att det rörde sig om klimakteriet?

– Under mitt nästa besök hos gynekologen fick jag veta att jag var i det som kallas “tidigt klimakterie”, det är när det inträffar innan man har fyllt 40 år. Gynekologen visste ingenting. Jag ställde frågor och hon sa “du kan gå hem och googla och läsa på och återkomma men vad du tror är bäst för dig”. Så jag gick hem och googlade. Det här var 8 år sedan och det var ingen som pratade om klimakteriet. Det fanns i princip ingenting! 1177 fanns, men inga poddar eller artiklar om kvinnor som gått igenom det och därmed inga direkta råd.

Det är vanligtvis symptomen som styr om man får behandling för klimakteriet. Men när man hamnar i tidigt klimakteriet rekommenderas man hormonbehandling oavsett om man har symtom eller inte. Det beror på att risken för hjärt- och kärlsjukdomar och benskörhet kan öka när man har så låg östrogennivå under en såpass lång tid. Det jag hittade när man googlade på den tiden var cancerlarm kopplat till hormonbehandling. Jag kände mig helt sänkt. Det fanns ingen information och den som fanns var cancer…

Så hur gick du vidare?

– Det slutade med att jag inte gjorde någonting och ställde helt enkelt in mig på att må dåligt. Efter ett tag kände jag dock: okej, ingen vet någonting om det här så då måste jag själv kolla upp och lära mig på egen hand. Jag började skriva lite på min blogg: ‘Jag är i förklimkateriet, what now?’ Jag fick snabbt gensvar och folk skrev ‘Åh, vad skönt med någon pratar om det här, tack för att du tar upp detta!’

Det tog ganska lång tid innan jag förstod att mina andra symptom som jag började uppleva hade med klimakteriet att göra. Först hade jag ju gravidsymptom men sen avtog de och jag fick mens några gånger till och ganska mycket blod. Jag blev lite chockad över att det kom så mycket, jag trodde att det skulle bli mindre och mindre men så plötsligt kom det massor. Den skulle ju försvinna? Det hela var väldigt förvirrande.

Det jag enda kände till om klimakteriet var stereotypen: kvinnan som svettas och skäller på sin man. Den här “sit-com karikatyren”. Jag hade inte så mycket fysiska symptom. Jag hade inte några värmavallningar och jag sov som vanligt. Rent fysiskt kändes det som vanligt. Däremot blev jag jättelåg, i princip deprimerad, hade hjärndimma och visste knappt vart jag var ibland. Dåligt minne, superstressad och otålig. Men det var bara mentala symptom. Jag kände mig ledsen och hade dålig självkänsla, tvivlade på mig själv och trodde jag skulle gå in i väggen för jag kände mig så stressad. Ibland gick jag in i ett rum och kunde inte komma på varför jag gått in där, jag bara glömde bort det totalt, det var sjukt! Jag kände mig överarbetad och började gå i terapi för stresshantering och inte en enda gång var det någon som sa att det här kunde bero på klimakteriet. Min man sa: jag tror du är deprimerad, och då blev jag skitirriterad på honom, haha.

Klassiskt! Så hur kom du på att ditt mående kunde ha med klimakteriet att göra?

– Jag var faktiskt på ett pressevent för Hercare  som skulle öppna då och grundaren Mia Rodin höll i ett föredrag. På en tavla stod det: “känner du igen de här symptomen på förklimkateriet?” Min haka bara droppa och jag började att gråta. Skojar du med mig? Här har jag gått i 2 år och mått skitdåligt mentalt, ville bara lägga mig och dra täcket över mig utan att förstå att alla symptom jag upplevt hade med förklimakteriet att göra.

Kan du beskriva känslan?

– Först blev jag lycklig, det kändes som att ‘någon ser mig’. Sen blev jag förbannad. Varför fanns inte den här informationen tydligt? Jag bokade en tid hos Hercare och gick därifrån med ett recept på hormonbehandling. Det tog cirka en månad sen var det som att en rullgardin drogs upp. Det var liksom ‘Ahhh, this is life’ och det  kändes som jag började leva igen!

Vad var det för behandling?

– Först testade jag östrogenspray och progestosteron som jag tog utöver. Jag har provat i princip allt. Sprayen funkade jättebra, jag mådde så mycket bättre och kände igen min själv och kände mig normal igen.

Sen tog den dock slut och gick inte att få tag i så var tvungen att gå över till plåster. Det fungerade inte, min kropp tog inte upp det. Det gick ett tag och sen började jag må dåligt igen. Fick mäta hormonnivåerna och ändra dos men tillslut insåg jag att det inte fungerade. Då började jag med piller istället och det har fungerat bra. Har tagit dem i cirka 1 år nu.

Vad skulle du säga var det avgörande under din resa?

– Det viktigaste för min del har varit att hitta en gynekolog som hade koll på det här, som lyssnade på symptomen och som kunde förstå kvinnors känslor och upplevelser och mäta det med det man faktiskt ser på gynundersökning och blodprov. Någon som ser helheten – det har vart avgörande för mig!

Nu hoppas man ju att det blir bättre, Socialstyrelsen har gått ut med nya riktlinjer om att man ska prioritera detta och det känns så viktigt! Jag gick två, nästan tre år och mådde jättedåligt innan jag fick rätt hjälp! Så ska det inte vara.

Vad var det tuffaste under den här tiden?

– En händelse var väldigt talande: Barnen skulle ha skolavslutning och skulle sjunga och vanligtvis skulle jag stått där och vart rörd, gråtit, känt stolthet och förväntan inför sommarlovet men jag fick istället spela glad! Jag var noll glad! Barnen märkte nog ingen skillnad men jag kände den. Det var ingen genuin glädje någonstans. Det kan göra mig både arg och ledsen i efterhand, det är lite som förlorade år. Man lever ju inte fullt ut när man mår sådär dåligt.

Och hur mår du idag?

– Nu känner jag mig helt som vanligt, som jag gjorde innan allt det här började. Genom att gå igenom klimakteriet får man bättre koll på sig själv och sin kropp och vad man behöver för att må bra. Det är lätt att fastna i att det är skitjobbigt med klimakteriet, vilket det absolut kan vara – men det positiva är att man lär känna sin kropp, sina begränsningar och inser hur stark man faktiskt är. Det är synd att man inte lär sig det förrän man levt halva livet. Både kroppsligt och mentalt känner jag mig själv bättre efter att ha gått igenom det här.

Har du några tips till kvinnor som befinner sig i förklimkateriet utifrån dina erfarenheter?

– Det finns ju hjälp att få! Tidigare pratades det inte om klimakteriet vilket bidrog till att färre fick hjälp och stöd. Idag finns det så mycket bra intiativ! Trots att det har tagit lång tid att komma hit så är det så coolt att det nu är något som folk snackar om. När jag ser mig runt omkring känns det som alla pratar om det och det är inget konstigt. Det är viktigt att vi känner till de vanliga symptomen så vi alla vet vad det handlar om när det inträffar! Även om du är 25 år så är det bra att ha koll så du vet när du väl är där. Det kommer göra det hela så mycket enklare, vetskapen om vad som sker.

Och kom ihåg – symptomen ljuger inte! Skriv ner hur du mår, lite som du för dagbok. Då kan du efter ett tag se ett mönster. Har du symptom och mår dåligt, eller upplever att du inte känner igen dig själv – ta det på allvar och begär att få prata med någon. Gå till vårdcentralen och säg att du tror att du är i förklimkateriet. Läs artiklar, lyssna på poddar och inse att du inte är ensam! Det finns så mycket systerskap i det.

Till dig som är mitt i det och känner att det är mörkt – det blir bättre! Och du kommer att komma ut på andra sidan som en starkare kvinna! Det är en jobbig tid i livet men det finns också något positivt efteråt och det blir lite som ‘ett nytt liv’ – och du kommer kanske känna dig ännu mer som dig själv. Starkare, tryggare och med bättre koll. Försök att tänka på det! Det är lite som småbarnsåren – det bli bättre!

Läs Ninas blogg på Femina.se

Följ henne på: @ninacampioni

Lyssna på podden ”Klimaktet” på Spotify och titta på den på Youtube.